Väl uppe i luften runt 15.00 snikade jag mig upp 50m över start efter en stunds ihärdiga 8:or i termodynamiskt hang. När det tog sig, var det inget problem att nå 1700m direkt. Varför vänta? Utsikten på Skutan har man ju sett, så jag drog bort mot Mullfjället och Duved. Några småblåsor på vägen dit gjorde mig säker på att detta var en bra dag. Tyvärr hade jag vansinnigt sjunk mellan blåsorna, så att det gick att komma upp på 1900m i blåsorna gjorde liksom ingen skillnad. 3 minuter senare var det bara strax över Hummelhöjd igen (883m) och det i stigande terräng… Det såg ok ut fram till golfbanan så jag tänkte försöka att ta mig dit och tillbaka. Kom lågt några gånger, men det tog sig med lite tålamod. Det började spricka upp efter att ha varit riktigt mörkt och utsläckt i flera timmar.

Trodde jag var ensam i luften, men på väg hem över Mullfjället (Hamre) såg jag plötsligt Micke Källmans blåa skärm. Det såg ut som han hade en rejäl ryggsäck och vid en närmare titt såg jag buren till paramotorn. Den fuskisen! Här har man slitit å frusit…tänkte jag, tills jag såg att propellern faktiskt stod stilla. Jag gjorde nån spiral ner till honom och lade snabbt om planen. Tänkte att vi kunde flyga en bit ihop bort över Mullfjället, där det bildats en härlig molngata. Sagt och gjort, vi följdes åt en sväng och han kurvade riktigt bra trots 2 ton extra paramotorskrot. Kool! Vid det här laget frös jag så tänderna hackade och när jag trampade speed ville inte heller benen vara stilla. Jag höll igång fingrarna genom att kurva med en hand och släppa handtagen helt på speed mellan blåsorna. Är det inte så det står i skolboken att man ska göra? Ja ja. Är man högt så.

Bestämde mig för att vända, trots molngata ett par mil framåt mot Skäckerfjällen. Det började bli osunt i kylan. Vände alltså och kurvade 1 gång. Sen var det glid på nästan 2000m bort mot Åre. Nåt sjunk gick knappt att hitta nu. Såg Påls ”Rosa Fara” över Rödkullen i en fin blåsa. Jag hade fått nog efter 2 timmar och han hade precis startat! Själv landade jag mitt i en norskfest på Draklanda. Det var ett gäng grabbar som firade svensexa, eller utdricklag, eller vad det heter på norsk. Det var svårt att värja sig mot kaffekask på skogsstjärna efter kylan i luften. T-shirtvarmt på Drak och de plumsade i…brrr.

Någon timme senare landade både Micke och Pål på Draklanda. De har bägge flugit distans i närheten av svenskt rekord i tur och returflyg idag. Pål till bortanför Tännforsen och tillbaka. Micke tog bara motorn upp. Sen flög han på riktigt. Hatten av!

Nästa gång planerar vi nån liten detalj, som att flyga ihop, skjuts, varma kläder, radio å så. Man kanske till och med ska ha batterier i GPS:en? Kanske ha den med sig? Hursomhelst, en fin dag är en fin dag. Oavsett utrustning och målsättning utöver att njuta. Ser fram emot imorgon!
/Tibbe